Format: e-bok

Antal sidor: 80

Vart har humanismen tagit vägen i den svenska sjukvården? Varför liknar vårt hälso- och sjukvårdssystem en skärgård av isolerade öar, utan fungerande gemensamt sammanhang? Hur kan läkarna acceptera ett arbetssätt där de reduceras till ”luftlandsatta dagsländor” utan överblick och helhetssyn – där deras patienter inte betraktas som människor utan som naturvetenskapliga vårdobjekt? Varför hörs inga protester från denna yrkeskår? Dessa och liknande frågor ställer sig Hans-Inge Persson efter att ha följt verksamheten vid två av klinikerna på Skånes universitetssjukhus i Lund, där hans fru, Christina Persson, vårdades under tre månader fram till sin död. Boken baseras på vad han, övriga anhöriga och hans fru upplevde, såg och hörde under dessa månader – allt noggrant dokumenterat i såväl dagböcker som journaler och anteckningar från möten med chefläkare och klinikchefer. Fallet har dessutom Lex Maria-anmälts av sjukhuset.

Ur intervju med författaren i tidningen Sjukhusläkaren:

Hans-Inge Persson, författare till boken ”Den inhumana vården – en bild från insidan av Skåne universitetssjukhus” är en av paneldeltagarna i Sjukhusläkarnas seminarium om patientansvarig läkare under Framtidens Specialistläkare i Malmö. Sedan boken kom ut har han åkt runt på sjukhus i landet och föreläst, en resa som gett många insikter och nya kunskaper. Nu arbetar han på en ny bok.

Att delta i panelen under rubriken ”Jag är din patientansvarige läkare, I’m your PAL” är något Hans-Inge Persson gärna gör.

– Den rubriken tycker jag är underbart fin och viktig att prata om. Jag fick ju höra efter vår upplevelse att det fanns något som heter PAL, och jag tänkte att det måste ju vara underbart att få höra ”jag är din patientansvarige läkare”.

Hans-Inge Perssons fru Christina Persson vårdades de sista fyra månaderna i sitt liv på Skånes Universitetssjukhus i Lund. Hon var multisjuk med lungfibros, Chrons sjukdom och dessutom upptäcktes en tumör i lillhjärnan. Från att ha kunnat gå och sitta när hon lades in försämrades hennes mobilitet snabbt och efter tre veckor var hon totalförlamad. Hans-Inge Persson upplevde att läkarna, som ständigt utgjordes av nya ansikten, inte fokuserade på Christina som en hel person.

– Jag uppfattade det så, att de gick vilse i de detaljerade värdena på det sjuka organet. Vården mäter ju idag allt, och det noga. Vilket förmodligen är bra, men det leder till att fokus hamnar på organet eller tumören, medan man i vårt fall totalt missade människan.

Boken, som baserar sig på dagboksanteckningar från tiden på sjukhuset, är inte skriven för att ta revansch på vården, säger Hans-Inge Persson. Han vill erbjuda ett utifrånperspektiv på verksamheten, som förhoppningsvis ska leda till något gott.

– Vård är ju inte bara ett medicinskt, naturvetenskapligt projekt, utan måste också vara ett humanistiskt, moraliskt projekt, säger han.

Hans-Inge Persson har inga planer på att sluta engagera sig i vårdfrågor. Tvärtom jobbar han vidare på en ny bok. ”Den inhumana vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus” har sålt i över tusen exemplar under det senaste året. Eftersom det bara finns något hundratal kvar på förlaget blev frågan om en nytryckning eller en ny bok aktuell.

– Jag bestämde mig för att skriva en ny bok och göra den mer allmän. Den förra boken var väldigt inriktad på SUS, men nu har jag varit runt mycket på olika platser och den här boken blir mer allmän.

I boken, som även den kommer bygga på de personliga erfarenheterna, kommer också ett forskarperspektiv och ett patientperspektiv att presenteras. Förhoppningsvis ska boken bli klar till jul.

– Tanken är att man ska kunna använda den som lärobok i läkarutbildningen eller som en kompetensutvecklingsbok, säger han.

Besöken på olika sjukhus och möten med vårdpersonal har gett många nya insikter.

– Jag har lärt mig massor, verkligen. Bland annat har jag lärt mig att när det gäller den här kritiken som finns mot sjukvården, att det gäller att rikta udden rätt. Man ska inte rikta den mot de som springer fortast de kan i verksamheten, utan de som bestämmer villkoren för de personerna.

Året som gått har också gett nya tankar om vad som egentligen hände under Christina Perssons sjukdomstid.

– När jag funderat och fått perspektiv på Christinas och min upplevelse så har jag tänkt att det kändes som ett sjukvårdsmaskineri som vällde över oss, och de som jobbade i den maskinen bestämde inte hur den maskinen skulle gå. Gick den fel så gick de också fel.

Särskilt intressant tycker Hans-Inge Persson det varit att diskutera med ST-läkare.

– De är så otroligt engagerade. Jag brukar försöka vara med hela dagen när jag kommer för att föreläsa. Det ger så mycket att vara tillgänglig även efter föreläsningen, jag har diskuterat och lärt mig massor.

Genom engagemanget har han också kunnat vända tiden som anhörig till en svårt sjuk människa till något givande och meningsfyllt .

– Jag brinner för detta. Det är också på något sätt ångestdämpande och ett sätt att hålla minnet av Christina vid liv.