Boktips! Intill vanvett, intill döden av Kirsten Thorup

Jag insåg häromdagen att jag bara läst en massa sorgliga och hemska böcker på sista tiden. I och för sig är inte feelgood och chiclit mina favoritgenrer, så det brukar jag inte läsa, men nu får jag nog ta och leta upp något annat för att pigga upp mig lite!

Men först om denna! Intill vanvett, intill döden, av Kirsten Thorup.

Jag har läst Intill vanvett, intill döden, Bonniers, av Kirsten Thorup. Kirsten Thorup är en dansk författare, en av Danmarks största. Jag har inte läst något av henne tidigare. Hon har skrivit många romaner (och diktsamlingar och pjäser) och fick sitt genombrott 1982 med romanen Himmel och helvete.

Baksidestexten: "Kärlekens vanvett, och krigets... De polerna mötes i en roman med stark tidskänsla från Tyskland, hösten 1942. Den unga danskan Harriet, nybliven krigsänka med småbarn, har ensam gett sig av till München. Henens man har störtat som frivillig stridspilot för Nazityskland, hon vill hedra honom, bidra med något... Hon inkvarteras hos sin mans officerskollega, hög nazist, och hans danska hustru. Men den segerrika tyska krigsmaskinen har fastnat vid Stalingrad och kulisserna börjar rämna. Harriet möter en verklighet av våld och skräck. En tid av galenskap och omprövning är inne."

Det är en berättelse som bara blir mörkare och mörkare för varje sida. Helt galet obehagligt. Nazityskland på 40-talet. Två verkligheter skildras. Dels det som är verklighet för de flesta människorna, tvångsarbete, att som högutbildad kvinna inte få jobba med sitt yrke, de olika Ludmilorna från öst som pigor, tvungen att skaffa ett visst antal barn per familj, inga "blandäktenskap" (känns väldigt mycket som Handmaid's Tale i verkligheten), ransonering, mutcigaretter och mörkläggning. Dels verkligheten för de högt uppsatta nazisterna och deras familjer. Mat och dryck flödar, det pågår fester och bjudningar som om allt vore som vanligt.

När boken börjar står Harriet hopträngd på tåget från Köpenhamn som ska ta henne till München. Hon är före detta mannekäng och elitgymnast. Van vid flärd och lyx. Eleganta kläder. På tågtoaletten sitter soldater och sover. Golvet flödar över av urin och gammalt vatten. Harriet måste byta mensbinda. Vill inte komma fram med en fläck av mensblod bak på sina slacks, "som är tänkta för vinare vinterbruk".

Harriet är stark. Hon kan stå emot hungern. Hon tycker om disciplin. Detta lärde hon sig på gymnastikhögskolan. Nu vill hon göra nytta där hon kan. Som hennes man Gerhard gjorde, som stridspilot. Som änka till en stridspilot har hon hög status.

Det är välskrivet, sorgligt, mörkt och helt fruktansvärt. Men jag lyfts upp av Harriets humor (och humör), hennes sätt att hålla fast vid sin åsikt, att vara den upproriska, ifrågasättande. Och mitt i kriget funderar hon hela tiden på hur hon ser ut. Och hur andra ser ut. Efter det som kallades "nyhetsuppläsning", vilket var Führerns sanning till människorna i hans Reich, tycker Harriet att det är någon "förskräcklig blåsmusik" som drar igång. "Men å andra sidan håller deras välsittande skräddarsydda uniformer måttet."

Berättelsen är fruktansvärd. Men jag tror vi måste läsa den. För att inte glömma. 40-talet är inte jättelänge sen. Skolan, tillvänjning i kalla temperaturer. "Pojkar uppfostras till soldatlivet. Flickorna introduceras i moderskapet genom docklek och hushållsbestyr. Två helt olika mål. Men båda könen utvecklar en känslomässig anknytning till vår Führer genom de vardagliga ritualerna, sagorna och barndikterna."

Nu ska jag leta upp något roligare att läsa! Vilket säkerligen slutar med att jag kommer hem med något hemskt och sorgligt. Just det, jag har ju börjat på Knausgårds "Vargarna från evighetens skog". Fick lägga den ifrån mig på grund av total sorgligt (men himla bra dock).