Boktips! Joyce Carol Oates Barnvakten
Innehåller annonslänkar
Jag har läst Joyce Carol Oates senaste bok, Barnvakten. På framsidan står det att Barnvakten är en spökhistoria utan spöken. Det var en bra beskrivning tycker jag. Hela berättelsen är kuslig och skrämmande. Nästan så jag höll andan ibland. Djupt och fint berättad. Den bästa JCO skrivit på många år, enligt mig.
Detroit, 1977. I tidningarna kretsar nyheterna kring en bestialisk seriemördare kallad Barnvakten. Hannah, hustru till en framgångsrik affärsman, bor i en av stadens välbärgade förorter och kan inte sluta oroa sig för att Barnvakten ska ta hennes egna barn. Samtidigt inleder hon en affär med en karismatisk främling, och rusig av känslan "jag har en älskare!" låter hon sig dras in i relationen och släpper snart all kontroll.
I Hannas närhet finns också Mikey, som är insnärjd i affärer med en man med ett mörkt förflutet. Alltmedan fler bortföranden och mord chockar stadens invånare korsas dessa individers vägar på häpnadsväckande och oväntade sätt.
Hannah är en osäker och ensam hemmafru i USA:s sjuttiotal. Hon bestämmer sig i förväg vad andra tycker om henne, elaka och paranoida saker som hon själv hittar på och som inte är sanna. Hon blir ledsen i onödan. Hon känner sig osäker inför Ismelda, den filippinska hushållerskan som ibland har svårt att förstå engelska så Hannah pratar omsorgsfullt för att hon inte ska missförstå. Ändå gör Ismelda henne osäker. Hannah känner sig som en sämre mor i hennes närvaro.
Hannah känner sig helt osynlig inför sin man, under märkeskläderna är hon ett ängsligt spöke, hemmafrun mot den viktiga affärsmannen. Han kommer sällan hem till middag och är ofta bortrest under helgerna. När hon blir uppvaktad, får uppmärksamhet av en annan man i bokens första meningar, krävs det inte så mycket för att hon ska känna sig sedd: "Därför att han hade rört vid henne. Bara vid hennes handled." Hon kastar sig in i ett spännande äventyr, och tar det hon får. Det blir en virvlande snurr av konstiga händelser, trovärdigt berättat.
Som barn var Hannah skräckslagen för att sova: "det skräckinjagande i den förlamning som sömnen innebär, som gör en hjälplös, oförmögen att fly om någon kommer in i ens rum på natten". Är det skojarpappa, som står på hennes tröskel och tittar?
Hon får inte gråta när hon är liten, "tårarna väller upp Hannahs ögon, tårarna trillar nedför hennes kinder, exakt på det sätt som är förbjudet", "tårar löser ingenting, men får dig att se jävligt ful ut."
Hennes mamma försöker göra henne till något hon inte är, och till slut blir, "försök för guds skull att le åtminstone. Ett leende kan göra underverk för ett alldagligt ansikte som ditt."
Det enda jag inte tycker jättemycket om med den här boken är alla kursiveringarna, som är något JCO verkar gilla att använda i de senaste böckerna. De stör mig i läsandet, det kan vara effektfullt men här är de för många, och används på olika sätt. Både som att visa någon annans tankar: Det är ett misstag, sötnos! Att springa ifrån pappa. Det är inte ett misstag du vill göra, sötnos. Förstår du?
Men också helt mitt i meningar: "Det handlade inte om kvävning." Där förstår jag inte alltid syftet.
Men sammanfattat, läs den!