Som ett surr mellan brösten

Uppdaterat: 20 jan.

Jag har läst Marianne Mörcks självbiografi Som ett surr mellan brösten.


Man blir som ett enda stort surr själv av att läsa den! Alltså – den är så gullig! Hela hon verkar som en ultragullig person. Och rolig. Herregud vilka kommentarer. Man blir glad och hoppfull på människor. Egentligen kanske den är ännu bättre att lyssna på, hon har läst in den själv. Men jag är inte bra på att lyssna på böcker. Blir otålig och vill att det ska vara i min egen takt. Fast just med denna och att det är hennes liv och hon själv som berättar så borde det ju vara okej med hennes egen takt. Nu fick jag dåligt samvete för att jag valde att läsa den... Hon berättar att hon blandar ihop ord och att hon aldrig varit vän med bokstäver. Därför är boken berättad för Stina Jofs, som skrivit ner den.


Marianne Mörck, som ju är en megakändis och har varit i hur många år som helst, är ganska blygsam det får man säga. Så här säger hon om applådtack på scen:

”Man har sjungit två arior och beter sig som om man åstadkommit fred på jorden. Tänk om en bagare skulle göra samma sak när kanelbullarna var färdiga!”


Hela hennes liv är som en saga inte alltid så rolig. Hon blev bortlämnad till barnhem och adopterad av ett par som kanske inte borde ha barn. Växte upp i ett tyst hem utan några syskon med sträng mamma (som beskrivs som väldigt speciell) och en frånvarande pappa


Hon har haft en helt otrolig karriär, visst visste jag att hon haft en hel del roller, men människan har ju gjort allt! Jag var tvungen att räkna listan av roller, och bara i Malmö har hon varit med i 73 (kan vara 71 eller 76 eller 82, många i alla fall) uppsättningar, operor, musikaler, operetter, kaberéer och allt möjligt. Sen var hon också med på flera ställen när dessa föreställningar sattes upp i andra städer. För att inte glömma alla tv-serier hon gjort parallellt, nu senast i både Bonusfamilen och Sjölyckan. Hon började med anställning i kören på Göteborgsoperan, att hon dessutom drev Teaterrestaurangen på Malmö Opera parallellt mellan framträdandena på operan hade jag ingen aning om, där gick hon ut på megahöga klackar som Carmen och vände ägg på stekbordet eller som Eliza i My Fair Lady och slevade upp pyttipanna och sen tillbaka in på scen igen. Helt otroligt.


Idag bor hon i ett hus i Bunkeflostrand, huset kallas bunkern "hermetiskt tillslutet hit vågar sig ingen utan att fråga. Om någon ändå tittar förbi? Då öppnar jag inte." Inte ens för sin bäste vän Lars Humble. Han testade en gång men fick åka hem igen.


Hon hyr ut ovanvåningen och tillbringar själv all sin tid i köket och i ett av rummen där hon ställt sin säng, som hon döpt till Bismarck, efter pansarkryssaren. I den gör hon allt, jobbar, äter, vilar, sover. Pratar i telefon. Hon är inte så mycket för att träffa folk, utanför teatern och alla sina uppdrag är hon helst för sig själv.


I bokens Tack skriver hon ”Tack till denna superkraft som gör sig pååmind varje dag – ett plöstligt durackord från ingenstans som slår an som blixten i mitt hjäta. Som ett lyckans surr mellan brösten.” Jag får själv ett surr mellan brösten av att läsa Marianne Mörcks bok och tycker att hon själv verkar vara superkraften. Rekommenderar den verkligen!