Jag har läst Skuggan av en dotter av Elena Ferrante. Alltså, mycket bra. Den handlar om Leda, som är mamma till två döttrar. Hon har skilt sig och lever för sitt jobb som universitetslärare i engelska.
Efter att hon skilde sig valde båda döttrarna att bo med pappan i Toronto, Kanada. Leda blir rädd att hon ska känna sig ensam, övergiven. Istället blir det tvärtom. Nu när inte döttrarna kan ställa krav eller behöver henne, rent fysiskt, med vardagsgrejor, känner hon sig lättad. Hon förändras till humöret och till och med utseendet. Hon slutar reta sig på studenterna, både på de dummaste och de mest intelligenta. 😏
När boken börjar är Leda på semester, eller ja, hon jobbar hela tiden med att rätta tentor men ändå, hon har hyrt en lägenhet under sex veckor, en lägenhet som inte är hemma. Den ligger vid Joniska havet, som jag var tvungen att googla på. Det är en del av Medelhavet, väster om Grekland och under Italiens klack. Bra att veta. 😎 Vill åka dit direkt. Samma känsla får man i boken. Man vill åka dit. Beskrivningar av fruktfat, utsikter från balkongen, friterad fisk, havet, pinjeskogen. Och sandstranden. Där hon tjuvlyssnar på samtal från de andra familjerna, särskilt en stor släkt, en grupp "högljudda napolitanare". Det är en bullrig familj där en person sticker ut. En ung vacker mamma, elegant tvärtom resten av familjen. Som om hon "bytts ut i vaggan". Leda följer henne noga där kvinnan leker med sin dotter och en docka på stranden. Hon tänker på om hon själv lekt så avslappnat med sina egna döttrar. Och på sin relation med sin egen mamma. Fint beskrivet, ärligt och ganska oväntat. Det är lite psykologisk drama över boken. Läs!
Har du läst Neapelkvartetten så kommer du känna igen stilen. (Har du inte läst dem blir jag avundsjuk - du har något att se fram emot!). Även denna boken ingår i en serie, Tre berättelser om kärlek. Detta är del tre, men de är fristående så man kan läsa dem i vilken ordning man vill.
Skuggan av en dotter har blivit film också, regisserad av Maggie Gyllenhaal. Olivia Colman spelar Leda och Dakota Johnson spelar mamman på stranden. Kolla trailer här. Premiär i Sverige 25 februari.
Jag har läst Marianne Mörcks självbiografi Som ett surr mellan brösten.
Man blir som ett enda stort surr själv av att läsa den! Alltså – den är så gullig! Hela hon verkar som en ultragullig person. Och rolig. Herregud vilka kommentarer. Man blir glad och hoppfull på människor. Egentligen kanske den är ännu bättre att lyssna på, hon har läst in den själv. Men jag är inte bra på att lyssna på böcker. Blir otålig och vill att det ska vara i min egen takt. Fast just med denna och att det är hennes liv och hon själv som berättar så borde det ju vara okej med hennes egen takt. Nu fick jag dåligt samvete för att jag valde att läsa den... Hon berättar att hon blandar ihop ord och att hon aldrig varit vän med bokstäver. Därför är boken berättad för Stina Jofs, som skrivit ner den.
Marianne Mörck, som ju är en megakändis och har varit i hur många år som helst, är ganska blygsam det får man säga. Så här säger hon om applådtack på scen:
”Man har sjungit två arior och beter sig som om man åstadkommit fred på jorden. Tänk om en bagare skulle göra samma sak när kanelbullarna var färdiga!”
Hela hennes liv är som en saga inte alltid så rolig. Hon blev bortlämnad till barnhem och adopterad av ett par som kanske inte borde ha barn. Växte upp i ett tyst hem utan några syskon med sträng mamma (som beskrivs som väldigt speciell) och en frånvarande pappa
Hon har haft en helt otrolig karriär, visst visste jag att hon haft en hel del roller, men människan har ju gjort allt! Jag var tvungen att räkna listan av roller, och bara i Malmö har hon varit med i 73 (kan vara 71 eller 76 eller 82, många i alla fall) uppsättningar, operor, musikaler, operetter, kaberéer och allt möjligt. Sen var hon också med på flera ställen när dessa föreställningar sattes upp i andra städer. För att inte glömma alla tv-serier hon gjort parallellt, nu senast i både Bonusfamilen och Sjölyckan. Hon började med anställning i kören på Göteborgsoperan, att hon dessutom drev Teaterrestaurangen på Malmö Opera parallellt mellan framträdandena på operan hade jag ingen aning om, där gick hon ut på megahöga klackar som Carmen och vände ägg på stekbordet eller som Eliza i My Fair Lady och slevade upp pyttipanna och sen tillbaka in på scen igen. Helt otroligt.
Idag bor hon i ett hus i Bunkeflostrand, huset kallas bunkern "hermetiskt tillslutet hit vågar sig ingen utan att fråga. Om någon ändå tittar förbi? Då öppnar jag inte." Inte ens för sin bäste vän Lars Humble. Han testade en gång men fick åka hem igen.
Hon hyr ut ovanvåningen och tillbringar själv all sin tid i köket och i ett av rummen där hon ställt sin säng, som hon döpt till Bismarck, efter pansarkryssaren. I den gör hon allt, jobbar, äter, vilar, sover. Pratar i telefon. Hon är inte så mycket för att träffa folk, utanför teatern och alla sina uppdrag är hon helst för sig själv.
I bokens Tack skriver hon ”Tack till denna superkraft som gör sig pååmind varje dag – ett plöstligt durackord från ingenstans som slår an som blixten i mitt hjäta. Som ett lyckans surr mellan brösten.” Jag får själv ett surr mellan brösten av att läsa Marianne Mörcks bok och tycker att hon själv verkar vara superkraften. Rekommenderar den verkligen!
Nu längtar man efter nytt att läsa eller hur? Det släpps inte jättemånga nya böcker i januari verkar det som, men dessa tre som är helt nya i januari åker upp på min boklista att köpa eller låna på bibblan!
Babetta av Nina Wähä: "Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt château tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend."
Filmstjärnor och franska slott. Ja, tack. Hur skulle man inte vilja läsa den?
En kvinnas frigörelse av Édouard Louis: ”Under en stor del av sitt vuxna liv levde min mor i fattigdom och misär, kuvad och ibland rentav förnedrad av maskulint våld. Hennes tillvaro framstod som för alltid begränsad av klassförtryck och av kvinnoförtryck. Men så en dag, vid fyrtiofem års ålder, gjorde hon uppror mot det livet, flydde och började bit för bit skapa sig en frihet. Den här boken är berättelsen om hennes förvandling.”
Åh - fyrtiofemåriga kvinnors förvandling vill man ju läsa om. Édouard Louis är en av Frankrikes största författare idag och här skriver han om uppgörelsen med sin egen mamma.
Carpe fucking diem av Sofie Weidemann: "I Hannas telefonbok finns mängder med namn, men när hennes liv plötsligt ställs på ända har hon ändå ingen att ringa. Inte ens Peter, hennes filmstjärna till pojkvän som säger sig älska henne över allt annat, finns där för henne. Hon kastar sin mobil i en gatubrunn och flyr på ren impuls till Los Angeles. Där återförenas hon med sin barndomsvän Gabriel – utan att berätta varför hon lämnat allt bakom sig. Gabriel drömmer om att bli musikalartist, men efter tio år i Hollywood bor han ovanpå ett garage och jobbar som poolskötare åt patologen Henry som är folkskygg och udda – och den vackraste man Hanna någonsin har sett."
Återigen filmstjärnor, nu i Los Angeles. Yes, låter lovande.
Nu ska jag läsa vidare på Marianne Mörcks självbiografi - helt underbar människa! Skriver om boken nästa vecka.