Jag har läst Svalors flykt av Majgull Axelsson. Tycker själv om att läsa baksidestexten på böcker, och så läser jag alltid de första meningarna i boken innan jag bestämmer mig för om jag ska köpa den eller inte.
Men ibland avslöjas för mycket i baksidestexten tycker jag. Så var det med Svalors flykt. Så mitt tips om du vill läsa den, läs inte baksidestexten. Här är första stycket, det räcker som sammanfattning:
Psykologen Christel har fått en ny patient. Molly Andersson 16 år. Det är åtminstone vad som står i papperen. Men Molly hävdar att Molly är ett hundnamn och vill hellre bli kallad Zadie Moonbeam. Anledningen till att hon har hamnat hos Christel är att hennes föräldrar, vars våld och missbruk har tvingat henne ut och in i olika fosterhem under hela uppväxten, äntligen är ute ur bilden. Nu kan hon få en egen lägenhet, under förutsättning att hon bedöms vara mogen för det. Och den som ska bedöma det är Christel.
Majgull Axelsson har skrivit många böcker, de jag har läst, och verkligen rekommenderar är: Rosario är död, Långt borta från Nifelheim, Aprilhäxan, Slumpvandring och Jag heter inte Miriam. Hon skriver ofta om barns utsatthet och ofta ur barnets perspektiv.
I Svalors flykt får vi följa både psykologens Christels perspektiv och Zadies perspektiv. Romanen beskriver relationen mellan Christel, som passerat pensionsålder och som är rädd att hon fått Parkinson, och Molly, som förföljs av mardrömmar om sin lillebror och deras uppväxt, och nu hoppas bo i det som ska bli hennes sista fosterhem innan hon äntligen kan få en egen etta där hon kan låsa om sig.
Christel förföljs av Zadies berättelser om sitt liv, och den relation som byggs upp är inte professionell. Det blir problematiskt för båda.
Boken är inspirerad av Lilla hjärtat-fallet och Majgull Axelsson säger i en intervju: "Det misstaget vi har gjort är att vi har utgått från att föräldrar alltid vill sina barns bästa och gör sina barns bästa".
Svalors flykt är en fruktansvärd berättelse, en roman, men tyvärr också verklighet. Läs den! Men börja med Rosario är död, om du inte läst den. Ta fram näsdukar!
I våras var jag på en frukostföreläsning (med fd simhopperskan Anna Lindberg, mkt inspirerande) på Hotel Noble House i Malmö. Blev helt förälskad i stället. Så charmigt hotell mitt i gamla stan, fyra steg från Lilla torg ungefär. Personligt, när man går genom dörrarna känns det som att komma hem till någon. Hade inte gissat att de har hundratrettiosju rum! Väldigt kreativ miljö. Perfekt lokal för möten eller sitta och jobba.
Här hade mina böcker passat in tänkte jag! (Då hade jag inte skrivit klart Valpolicellavår, men nästan:) Efter pepp och förslag och ännu mera pepp från en fd kollega och väninna (utan henne tror jag inte jag hade vågat fråga och detta hade inte blivit av, så tack till dig Linda!), tog jag kontakt med hotellets försäljningschef. Vi bokade en träff och jag la fram ett förslag att vi kanske kunde göra något tillsammans. Bokpratkväll till exempel, eller att min bok fanns till utlåning på hotellet. Hon berättade att de hade planer på att starta en liten shop i lobbyn där de ville sälja produkter från lokala hantverkare och konstnärer. Kanske de kunde ha min bok där, undrade hon? Väldigt gärna svarade jag!
Och nu i veckan öppnade shopen. Igår var jag där och såg den i verkligheten. Så himla fin!
Där ser man mina böcker tillsammans med söta örhängen, keramik och godis! Vilken grej!
Är du i Malmö tycker jag absolut att du ska besöka Noble House. Om inte för att bo så testa deras väldigt goda tapasbricka.
Innehåller annonslänkar
Jag har läst Joyce Carol Oates senaste bok, Barnvakten. På framsidan står det att Barnvakten är en spökhistoria utan spöken. Det var en bra beskrivning tycker jag. Hela berättelsen är kuslig och skrämmande. Nästan så jag höll andan ibland. Djupt och fint berättad. Den bästa JCO skrivit på många år, enligt mig.
Detroit, 1977. I tidningarna kretsar nyheterna kring en bestialisk seriemördare kallad Barnvakten. Hannah, hustru till en framgångsrik affärsman, bor i en av stadens välbärgade förorter och kan inte sluta oroa sig för att Barnvakten ska ta hennes egna barn. Samtidigt inleder hon en affär med en karismatisk främling, och rusig av känslan "jag har en älskare!" låter hon sig dras in i relationen och släpper snart all kontroll.
I Hannas närhet finns också Mikey, som är insnärjd i affärer med en man med ett mörkt förflutet. Alltmedan fler bortföranden och mord chockar stadens invånare korsas dessa individers vägar på häpnadsväckande och oväntade sätt.
Hannah är en osäker och ensam hemmafru i USA:s sjuttiotal. Hon bestämmer sig i förväg vad andra tycker om henne, elaka och paranoida saker som hon själv hittar på och som inte är sanna. Hon blir ledsen i onödan. Hon känner sig osäker inför Ismelda, den filippinska hushållerskan som ibland har svårt att förstå engelska så Hannah pratar omsorgsfullt för att hon inte ska missförstå. Ändå gör Ismelda henne osäker. Hannah känner sig som en sämre mor i hennes närvaro.
Hannah känner sig helt osynlig inför sin man, under märkeskläderna är hon ett ängsligt spöke, hemmafrun mot den viktiga affärsmannen. Han kommer sällan hem till middag och är ofta bortrest under helgerna. När hon blir uppvaktad, får uppmärksamhet av en annan man i bokens första meningar, krävs det inte så mycket för att hon ska känna sig sedd: "Därför att han hade rört vid henne. Bara vid hennes handled." Hon kastar sig in i ett spännande äventyr, och tar det hon får. Det blir en virvlande snurr av konstiga händelser, trovärdigt berättat.
Som barn var Hannah skräckslagen för att sova: "det skräckinjagande i den förlamning som sömnen innebär, som gör en hjälplös, oförmögen att fly om någon kommer in i ens rum på natten". Är det skojarpappa, som står på hennes tröskel och tittar?
Hon får inte gråta när hon är liten, "tårarna väller upp Hannahs ögon, tårarna trillar nedför hennes kinder, exakt på det sätt som är förbjudet", "tårar löser ingenting, men får dig att se jävligt ful ut."
Hennes mamma försöker göra henne till något hon inte är, och till slut blir, "försök för guds skull att le åtminstone. Ett leende kan göra underverk för ett alldagligt ansikte som ditt."
Det enda jag inte tycker jättemycket om med den här boken är alla kursiveringarna, som är något JCO verkar gilla att använda i de senaste böckerna. De stör mig i läsandet, det kan vara effektfullt men här är de för många, och används på olika sätt. Både som att visa någon annans tankar: Det är ett misstag, sötnos! Att springa ifrån pappa. Det är inte ett misstag du vill göra, sötnos. Förstår du?
Men också helt mitt i meningar: "Det handlade inte om kvävning." Där förstår jag inte alltid syftet.
Men sammanfattat, läs den!
Barnvakten finns här, här och här.