Shuggie Bain: Glasgow, grillad kyckling och Margret Thatcher.

Vill du läsa om pastellfluffiga gladheter så ska du inte läsa den här. Shuggie Bain är betong, gråskala, blåmärken och gråtsnoriga barnkinder. Det är åttiotal i Glasgow. Jag har aldrig varit i Glasgow, men om inte Corona funnits skulle jag varit i Edinburgh förra påsken… då kunde jag suttit här nu och vetat hur Skottland känns, luktar och ser ut. Men men. Du har kanske varit i Glasgow? Då vet du säkert att det inte är gråskalabetong hela linjen. Jag måste bara gnida in det, jag googlar. Ser slott à la Ronja Rövardotter-ruiner! Som att vara på lunch hemma hos Jon Snow. Vandringar upp och ner för berg som är grönare än den murrigaste modernaste gröna hotellväggen du kan tänka dig. På bergens klippbaksidor ligger långa djupa stränder som bara Harry Potter kan nå. Precis så ser det ut i Skottland, tydligen! Men inte i Shuggie Bain alltså. Det är gruvor och varv och stålverk och misshandel. Och Margret Thatcher.

I någon rescension läste jag om att han skriver om hår hela tiden. Detaljer om just hår. Men det jag lägger märke till när jag läser är sprit, ljummen öl och mat. Äcklig mat. Jag gillar sånt som jag ibland skäms för lite, som pulvermos. Aromat. Helst tillsammans. Och färdiggrillad kyckling. Sån som man kan köpa utomlands i små stånd, där kycklingen ligger simmande i olja i en plastburk. Åh den doften. Men det är inte riktigt så dessa goa grillade kycklingar beskrivs av Shuggie, där han står i charkdisken.

Shuggie har vuxit upp som yngsta barn med sin alkoholiserade mamma Agnes, som lämnats av sin misshandlande man. Agnes är lite för fin, vill vara för fin, för det gråa, och för de beiga bittra grannfruarna. Och nu har hon inte ens nån man.

Som sagt, det är inte någon Feelgood. Det är så jäkla sorgligt. Hela tiden. Och ändå läser man vidare. Shuggie Bain är Boken finns här och här.